Jag sitter och läser en fyrspråkig ”Språklig hjälpreda på resor” som har tillhört min farfar. Får jag bjuda på några godbitar från 1907?
Färd med hästdroska:
Taxametern utvisar tre kilometer. Taxametern visar fel.
Konstapel, var god afgör denna tvist.
Äro hästarna rädda?
Slå ej hästarna.
Kör gator som ej äro för knaggliga.
Hvad befalls? Är ni ej nöjd?
Polisman, anteckna den här kusken. Han är oförskämd. Han pockar på drickspengar.
På hotellet:
Här finnes ej spottlåda.
Var god bär min cylinderhatt till hattmakaren för putsning.
Köp mig en kragknapp, ett par hängslen.
Jag går ut, sköt brasan.
Hos detektiva polisen:
Jag såg den där personen stjäla en öfverrock.
Ett olycksfall har skett.
Ett mord antagligen.
Den där personen har hotat mig.
Ert utseende liknar en känd förbrytares!
Var god visitera denne man. Han ställer sig döfstum, men han är ej döfstum.
Denne konstapel har förorättat mig.
Han har misshandlat mig. Se här märken.
Befordra honom till näpst!
På tåget:
Jag är tidningsman, åker jag ej fritt å denna järnväg?
På farfars tid var det tydligen möjligt att göra en deal med järnvägspersonalen:
Jag har inga pängar. Får jag lämna detta fickur i pant för en biljett till Calais?
Och man fick tydligen ta med sprängmedel på tåget:
Får krut polletteras?
Endast en myckenhet av två kilogram.
Ibland kan det vara skönt med en egen kupé:
Min medresande är vansinnig, tror jag. Var god tag honom i en annan kupé.
…och när det verkligen kniper:
Nu handlar det om flyg igen: Jag står och tittar på den ena av motorerna på Flygande Veteraners gamla DC 3. Det är en 1200-hästars 14-cylindrig stjärnmotor typ Pratt & Whitney Twin Wasp, välkänd från många militära flygplanstyper, och tillverkad i flera tiotusental exemplar. Cylindrarna sitter i två kransar runt propelleraxeln.
Men exakt hur får vevstakarna propelleraxeln att gå runt, undrar jag, som har glömt vad jag en gång lärde mig på just den lektionen i motorlära. Behändigt nog finns ju Internet till hands för att friska upp minnet:
http://science.howstuffworks.com/transport/engines-equipment/radial-engine2.htm och http://www.youtube.com/watch?v=4hWZ40120BQ&NR=1
I den glasklara hösten hindrar ingenting min blick.
Vid horisonten höjer sig ett lätt dis.
En flod långt borta smälter in i skyn,
Några löv faller, blåses fram av brisen.
Solen går ned bakom den böljande kullen.
Hur sent kommer inte den ensamma tranan tillbaka!
Det är skymning och råkorna flockas redan i skogen.
Dikt från T’ang-dynastins Kina, 618-904. Fung-Tu?
Lidingöbroarna plåtade från ”Daisy”, Flygande veteraners gamla trotjänare.
DC 3:an ”Daisy” på Bromma. Hon fyllde 67 i år och är still going strong.
VIP entrance, USA…
VIP-ingången, Bromma flygplats, 2010.
Notera den inbjudande dörrportiken, den charmiga sparkplåten, den välkomnande räfflade gummimattan och den dekorativa växtligheten i betongfogarna J
Stämningsbild från Vättern.
Min far, konstnären Reinhold Holtermann, 1899-1960, har bland ett antal andra svenskar, fått en senkommen uppskattning som en pionjär inom svensk experimentfilm. Det sker i den nyutkomna boken A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art av filmvetarna Lars Gustaf Andersson, John Sundholm och Astrid Söderbergh Widding.
Reinhold Holtermann började filma på 1920-talet och använde en Ciné Kodak 16 mm-kamera, först för att spela in familjefilmer, ibland med en drastisk humor, sedan till att spela in de korta dokumentärerna Trål och Baptistdopet, och experimentfilmerna Arabesk I och Arabesk II. Dessa två senare finns tyvärr inte bevarade. Ofta använde han filmkamera och småbildskamera som anteckningsbok (”Caméra-Stylo”) för filmidéer.
Han påbörjade också en experimentfilm som skulle bygga på August Strindbergs Ett drömspel, där särskilt Strindbergs vision om ”Det växande slottet” fascinerade honom. Han gjorde experiment med repetitiva tagningar av takkonturen av det hus vid Karlaplan i Stockholm där Strindberg bodde 1901 – 1908, för att gestalta hur det strävade uppåt mot skyn. Strindbergs förebild för det växande slottet var ju den nyligen färdigställda Livgardeskasernen vid Lidingövägen vars tak Strindberg på avstånd kunde iaktta från sitt fönster vid Karlaplan och som han ansåg vara var en av Stockholms vackraste byggnader.
Ofta färdigställde min far sina filmer på sin ateljé på Sturegatan 9, men ibland skedde det i hemmet på Värtavägen 8, där han klippte och klistrade med sin enkla apparatur, och sedan visade det färdiga resultatet. Det var högtidsstunder för mig på 1950-talet och han kunde då ibland förklara hur han tänkt. Men för det mesta fick man inte störa.
Min far var som konstnär inte särskilt produktiv på senare år. Han hade mångskiftande intressen som drog honom åt olika håll. Konsten var naturligtvis det primära, men egyptologi och främre orientens historia, anatomi, zoologi, optik, kosmologi hörde till de områden han hade mycket god kännedom om. Han var också intresserad av H.G. Wells och Jules Vernes författarskap.
Från Wells och Verne var steget inte långt till Science Fictionfilmer som han såg med roat intresse. Några av de SF-filmer jag såg tillsammans med min far var 1930-talsfilmerna Buck Rogers och Blixt Gordon som visades som matinéfilmer på femtiotalet på biografen Esplanad, de båda femtiotalsfilmerna Destination Moon och Världarnas krig, och så naturligtvis Resan till Månen av Georges Méliès från 1902. Min far roade sig t.o.m. med att göra en kort trickfilm om en resa till Månen med min då trettonåriga syster Maude och hennes väninna Barbara uppklädda till damiga bitches, föregångarna till Thelma och Louise på flykt undan rättvisan. De skjuter en vaktpost, stjäl ett rymdskepp och landar på Månen där de får användning för sina strålpistoler mot de groteska månvarelserna som kan göra sig osynliga i en handvändning. Flickorna tvingas fly också från Månen och styr kurs mot Mars och okända öden.
Min far var en klassiskt bildad man med en romantisk, Jules Verne-artad, syn på tekniken. Han var ingen tekniker och ville inte investera i modernare filmteknisk apparatur. Det fick räcka med den enkla teknik han använde sig av. Han saknade t.o.m. klippbord och använde bara projektor och skarvapparat när han redigerade. Han såg nog sitt filmande som ett kompletterande verktyg till sitt konstnärskap, ibland som ett experimenterande med rörlig konst.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Reinhold_Holtermann
Jag hajade till häromdagen när jag var ute och gick. Vad dolde sig bakom träden? Ett periskop? Nån som spionerar? På moi? Ett konstigt linsformigt moln och så dom mystiska K-slingorna. Jag tyckte mig ha upplevt det förut. Närvaro av något utomjordiskt. En UFO-känsla…
Den här bilden kom för mig, ett UFO från filmen ”Världarnas krig”, 1953. Men det var ju bara en lyktstolpe jag hade sett...
Jag bloggade om ord som Vegelkvarn och Blodyvel tidigare i år. Det handlade om barnspråk. I de flesta familjer finns det ju speciella ord och uttryck som är ”familjeegna”, och ofta är de hämtade just från barnens vokabulär. I vår familj har vi till exempel ordet Pillevi’lla. Det är ett ord för en söm i kläderna som har gått upp, så att man kan stoppa in ett finger där och kittla lite i all familjär vänskaplighet. Nu skall det dock handla om en utomfamiljär Pillevilla.
En gång stod jag och väntade framför en incheckningsdisk, jag tror det var på Paris-Orly. Jag skulle flyga inrikes med Air-Inter till Toulouse. Framför mig i kön stod Juliette Greco, vacker, svartklädd, ouppnåelig. Hon drog en bag på hjul efter sig, medan hon sakta avancerade med långsamma, värdiga steg.
Jag såg att sidsömmen strax under hennes vänstra armhåla hade gått upp och avslöjade en pillevilla på vad en anatom skulle ha benämnt linea axillaris media. Pillevillan var som gjord för att stoppa in en lillfingertopp där. Jag stirrade på det lilla hålet i vilket en hudfärgad yta exponerade sig för omvärlden. Skulle man?
Men det stannade vid att leka med tanken. Je suis gentilhomme. Och hon tillhörde ju inte min närmaste familj, så en sådan frihet kunde man ju inte ta sig.
Men tanken är ju fri. Jag övervägde flera alternativa franska fraser, till exempel: Excusez-moi madame, mais votre robe a un petit trou, précisement ... là. Och just när man sa det skulle man sätta dit lillfingret och vicka lite för att ange exakt var pillevillan var belägen…
… men jag ville inte utsätta mig för att bli fräst åt, örfilad och kallad « salaud! » av Juliette Greco…
Men nu, många år efteråt, tänker jag att det skulle ha varit ett minne för livet. Jag skulle kunna ha berättat: ”Juliette Greco kallade mig salaud en gång. Ni vet, existensialisternas musa, hon som sjöng Jolie Môme, hon gav mig t.o.m. en örfil."
Om jag hade gjort det, vill säga… Pillevillat på Juliette, alltså.
Jag skrev ju om Flygvapenmuseum i Linköping häromdagen. Här kommer lite mera. Museet nyinvigdes i juni i år och har verkligen blivit en succé efter den betydande ombyggnaden där det "kalla kriget" och den nedskjutna DC-3:an självklart står i fokus. Flygvapenmuseum har nu blivit ett modernt museum i internationell klass, nära dubbelt så stort som tidigare och proffsigt inrett. Väl värt ett besök!
Den av sovjetiska MiG-15 nedskjutna DC-3:an på plats i en stor monter som ger en illusion av undervattensmiljön på fyndplatsen. Kusligt. Måste ses!!!
Namnet "Bataki" fick den efter korpen i Nils Holgerssons underbara resa. "Bataki, korpen, älskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rörelse...".
De många svärdantennerna gav däremot upphov till öknamnet "Piggsvinet".
Vickers Varsity användes av Royal Air Force Training Command för utbildning av navigatörer och andra rear crew operators, t.ex. radaroperatörer, bombfällare och signalspanare, och lämpade sig därför utmärkt för sin roll i den svenska underrättelsetjänsten.
Tips: Den som vill flyga en Tp82 i Flygvapnets livery i Microsoft FS2002 eller FS2004 kan ladda ner den från: http://www.btinternet.com/~rick.piper/page_14.htm 
I det lilla paret tofflor stod alldeles nyss en utomordentligt gullig 2,5-årig kvinnsperson och höll mig i handen. Hon var klädd i solhatt och baddräkt.
Jag kan undra vad min farfar, kabinettskammarherre hos Oscar II, skulle ha tyckt om dagens skvallerpress, TV och kvällstidningar och deras reportage om kungligheter?
Det kan man ju bara ana, men jag tror nog att han skulle ha höjt sitt högra ögonbryn åt en del rubriker…
"Daniel sopade mattan med kungen"
”Kungens kärlekskupp under middagen – stal showen med kärleksförklaringen till Silvia”
”Madeleine dansade häcken av alla”
”Nu är (danska kronprinsessan) Mary större än Tuborg”
Övre bilden: Kabinettskammarherre Oscar Holtermann
Nedre bilden: Oscar Holtermann, karikatyr av Torsten Schonberg i Söndags-Nisse Strix,
…att jag saknar Förkväll.
I början tyckte jag att det var ett riktigt kackelprogram.
Men nu, när Förkväll har tagit sommarlov, saknar jag faktiskt Carolina Gynnings röst.
Hon var ju så intensiv. Och rolig!
Och dom andra tjejerna var också bra.
Jag tog en flygtur med gamla DC-3:an ”Daisy” från Bromma till Åland. Det är en fin upplevelse att flyga i sakta mak (240 km/tim) på låg höjd över skärgården med ett flygplan byggt 1943.
Till det trygga mullret från de två 1200 hk Twin Wasp-motorerna ser jag ut genom det låga rektangulära fönstret. Jag ser hur planet fogats samman. Jag ser raderna av kullriga nitar sträcka sig som pärlband kors och tvärs över motorkåpor och vingar. Så olikt dagens högteknologiska byggsätt med försänkt nitning, lim och kompositmaterial.
Från min plats ser jag in i cockpit, ser de analoga instrumenten, endast förstärkta med en GPS fastsatt i ögonhöjd. Ingen "glass cockpit" här, inga moderna digitala bildskärmar i färg.
Daisy är i stort sett—bortsett från inredningen—lik de DC-3:or som flög på den tid när det begav sig: när de släppte fallskärmstrupper under andra världskriget, när de landade och startade, timme efter timme, i luftbron 1948-49 med förnödenheter till det av Sovjet blockerade Västberlin, och när den svenska Tp79/DC-3:an på signalspaningsuppdrag över Östersjön 1952 sköts ned av en sovjetisk MIG 15. Samma karakteristiska motorljud, samma majestätiskt långsamma lunkande framåt i lufthavet, samma slitstarka "workhorse" som planet en gång konstruerats för att vara.
Jag rycks ur mina tankar när jag ser en Ålandsfärja stäva fram i soldiset bland öarna snett nedanför mig.
I Mariehamn förbereder personalen på restaurant F.R. von Knorring en god lunch på restaurantbåten i Östra hamnen. Om en liten stund är jag där.
Det händer ibland när man långsamt vaknar ur en dröm att en bild dröjer sig kvar. Man kan studera den i flera sekunder medan man gradvis uppnår vaket tillstånd.
Ungefär såhär upplevde jag det drömda ansiktet som dröjde sig kvar på näthinnan -- eller var någonstans i hjärnan drömda personer nu dröjer sig kvar -- medan jag vaknade.
Min farfar, Oscar Holtermann (1859-1932), var ryttmästare, hovman, affärsman, seglare, amatörastronom, allmän pamp och godsägare. Han ägde Breviks gård på Värmdö tillsammans med sin hustru, Maud von Rosen. Den roll han tycks ha varit mest förtjust i var seglarens och motoryachtägarens. Och avståndet mellan Brevik och Sandhamn var ju rätt så kort.
Men han var ingen lantbrukare precis och hade inte gått på Alnarp. Där hans kunskaper inte räckte till lät han klokt nog befallningsman Litzén bestämma.
På Breviks gård körde man plogar, vältar, harvar och självbindare med hästar. Befallningsman tyckte nog att det var hög tid för modernare metoder i jordbruket, och tipsade farfar. Så en dag förkunnade farfar, myndigt och med hög röst (van att ge order som han var), att en s.k. traktator skulle införskaffas.
Hästar förstod han sig på, och segling, men jordbrukets mekanisering var inte farfars bag.
Breviks gård ca 1929: Körning med hästanspänd självbindare, innan ”traktatorns” införande.
Lyssnar just nu till Bamboo Houses från 1982 med Ryuichi Sakamoto och David Sylvian. Välkommen att höra du också! J
Text:
僕が大好きだった建物たち
もうほとんど残っていない
小さくて痩せ細った子供たちが歌っている竹の歌が聞こえる
それでも人々の生活は続いている
Översättning (SH):
Husen som jag älskat så mycket
Står knappt upprätt längre
Jag kan höra bambusånger från små magra barn
Men ändå — livet fortsätter
Man skulle ha ett par klaviaturer, en ljudstudio, ett mixerbord och datorutrustning… och digital percussion … och … allt möjligt … att amusera sig med. Utan krav på att det skulle löna sig. Sen skulle man helst kunna spela också… Så att det lät nåt... :-)
Har du varit på långpromenad i trånga skor och kommit hem med skoskal? Kanske cyklat förbi en gammal vegelkvarn? Köpt en bertmantidning i prästbyrån? Sannolikt inte, åtminstone inte i vuxen ålder, för det här handlar (som du säkert förstår) om barn.
En liten flicka oror sig t.ex. över att hennes föräldrar brukar äta farlig mat, ända tills hon får veta att det inte var gift-tomater utan bifftomater som låg i salladsskålen. Likaså fick föräldrarna förklara att det var riktig ost som låg på smörgåsarna, ingen lurig portsa-lur-ost.
Insekter kan vara läskiga. Särskilt i ett barns värld där farliga svarta, blodyvlar (tordyvlar) kryper omkring och förmodas suga blod. Spindelmät kan man hitta lite varstans, men det är inget otrevligt, vilket däremot brämm-mässlor är, för dom sticks.
Och har du hört om äckel-korren? Han som satt i granen?
Som förälder sugs man snabbt in i sina barns språkliga värld med dess fyndiga nyskapande. En liten pojke ska förklara att han sett en haltande farbror: "Bambon går stalt-stylt" och hans syster har just sett en huppigalerande häst. Nog är det roligare med en huppigalerande häst än en galopperande. Mer deskriptivt liksom.
Eller ta och pröva ortsnamnet Sögertälve till exempel. Säg det långsamt. Visst ligger det bra i munnen! Kanske till och med bättre än det riktiga namnet. Föreställ er scoopet i lokalnyheterna: "Sögertälvepolisen slog idag till mot…."
Vanghäran är ett mjukare namn på Vagnhärad, tycker du inte? och Ann-Slalott är ett sötare namn än Ann-Charlotte, inte sant? Och visst låter det tuffare med Bertman än gamla tjatiga Batman? Det är lätt att sympatisera med en liten dotter när hon beklagar sig över att storebror är ute i skogen med dom där gamla Fält-billi-jogerna i stället för att stanna hemma och leka med henne.
Är du ett litet barn, så kan du också vränga till namn och ord rejält. Du kan välja t.ex. ett svårare uttal. Du borstar tänderna med krandkräm. Du aktar dig för den vassa brödkviven. Går och leker med Ann-Tristrin i huset intill.
Själv trodde jag att det hette äggstamning när jag var liten. Inte särskilt tillvrängt, men åtminstone orginellt.
Har du några egna exempel? Skriv dem gärna i en kommentar!
Bilden: S.k. ”Vegelkvarn” (Stubbkvarn på Öland. Wikipedia).
Stämningen var god den där vinterdagen 1961. Vårt gäng hade samlats kring Janne som spelade Bach och Scarlatti på dagrummets piano. För mig, som vid mina unga år var ganska obevandrad på den klassiska musikens område – jag ägde bara
Vid det här tillfället hade han valt Bachs italienska konsert. Vi stod där och hängde tätt intill, i våra trista grötrockar, för att se Jannes flinka fingrar flyga över tangenterna i den avslutande presto-satsen, vars toner nu uppfyllde hela rummet och ringlade vidare längs korridorerna.
Då, plötsligt, slås dörren upp till lektionssalen intill och en löjtnant hoppar ut med mordisk min och en bajonett i handen. Först ser det ut som han tänkte sticka ned Janne, men i stället slappnar han av och ber honom artigt att sluta spela ”för vi håller på att öva närstrid därinne, se."
Med detta lilla "se" ville han nog vädja om förståelse och samtidigt uttrycka sin respekt för pianisten.
Slutsats: Det går inte att oskadliggöra vaktposter till musik av Bach. Man mister så lätt koncentrationen på uppgiften.
Här följer Italiensk konsert, 3:e satsen, av J.S. Bach, BWV971, framförd av en okänd pianist:
En del musik verkar vara skapad för att spelas på hög volym i snabba bilar som jagar fram, mil efter mil, på långa raka vägar, i glest befolkade trakter, gärna i skymningen.
Som den här till exempel, Transfer Station Blue av Michael Shrieve: http://www.youtube.com/watch?v=7w9jlVKAAiE&feature=related
Ett vitt nässelmott, Eurrhypara hortulata, på insidan av mitt snöiga fönster. Vingbredd
Jag skrev om Lloyd Prices ”Personality” nyss. En annan låt från samma tid var ”Got my Mojo workin’ ” med Muddy Waters. Jag föredrar dock Jimmy Smiths version från 1965-66, mycket tack vare den högre svängfaktorn. En floor filler, helt enkelt.
Jaha, och vad är nu en Mojo för nåt? Som han har fått att fungera. Jo, enligt Afrikansk-Amerikansk folktro, Hoodoo, är det en tygpåse fylld med ett noga utvalt sortiment av esoteriska föremål som ger innehavaren en precist inriktad magisk makt över liv, död, rikedom eller kärlek beroende på den exakta avvägningen av innehållet.
Enligt texten har Jimmy Smith testat sin Mojo-påse i New York City med god verkan och nu vill han få till det med sin tjej med hjälp av nämnda påse. Om man inte gör intryck på annat sätt kan en mojo göra jobbet, kanske, som last resort. Men, hursomhelst, en bra låt är det i alla fall J:
Got my mojo working baby, and I'm goin' to try it on you
Woah yeah
I got my mojo working baby, and I'm goin' to try it out on you
Woah yeah
Well I tried it in New York City
Oh, now I'm goin' to try it on you
Woah yeah
Här är Jimmy Smiths “Mojo”:
http://www.youtube.com/watch?v=MyamD4KRmW8
