Hörni killar!

…ni håller väl mustascherna vaxade och väl uppvridna inför nyårsbalen?

Bilden: Annons i Strix år 1900

Sabotage mot Staten

En gång stod jag anklagad för att ha bedrivit Sabotage mot Staten. Rättens ordförande – han var både åklagare och domare – var en sällsynt kuslig typ. Sabotörerna – det var inte bara jag – förhördes i särskilda veckovisa processer där försvarsadvokater och nämndemän saknades och allmänheten inte hade tillträde.

Åklagaren började alltid med mild, insmickrande röst och övergick efterhand till dundrande anklagelser och besinningslösa vredesutbrott som ibland övergick i rena handgripligheter. De anklagade fick inte en chans att försvara sig. Brottsrubri­ceringen uttalades med gäll röst och varje ord markerades med rapp av pekpinnen mot katedern: SABOTAGE (pang) MOT (pang) STATEN (pang). Pekpinnen splittrades till späntstickor.

Men hallå, vänta nu, säger ni. Pekpinnen mot katedern? Handlar det här om en lärare?

Ja, den obehaglige åklagaren var en klassföreståndare i Östra Real, ett högre allmänt gossläroverk i Stockholm. Det hände på femtiotalet. Processerna pågick i vårt klassrum, en gång i veckan. De anklagade var vi, 12- och 13-åriga småpojkar. Att ha ritat på bänkarna, klottrat, kommit för sent eller gjort vanliga pojkstreck, som pojkar gör för att testa gränser, var vår statsfientliga verksamhet.

Sabotage mot staten, en absurd anklagelse.

Författaren Per Wästberg har i sin bok De hemliga rummen skildrat några av lärarna i Östra Real och det våld och de kränkningar som eleverna utsattes för. Per Wästberg, ”Wästis”, är sju år äldre än jag, men jag upplevde samma atmosfär i Östra Real ”på min tid”. I några fall hade vi samma lärare.

Från många av våra lärare i realskolan fick vi tåla örfilar, slag, luggningar, grovt nedsättande omdömen, förlöjliganden på vår bekostnad och verbalt våld. Man fick akta sig för hårda rapp med pekpinnen i huvudet -- och örfilar när vittnen inte fanns. En engelsklärare var expert på förödmjukelser och nedsättande omdömen. En historielärare fann tillfredsställelse i förnedrande utskällningar inför klassen, en mattelärare luggades och gav tjuvnyp i sin frustration över att inte ha blivit antagen som elev vid krigsflygskolan i Ljungbyhed. Och en tysklärare hade örfilar och exempellöst grova förolämpningar som rutin när han blev arg, och det blev han ofta.

Jag skulle kunna namnge dessa barnaplågare, men vad spelar det för roll? De flesta av lärarna skulle redan ha fyllt hundra år.

Bättre då att hylla de som hyllas bör, de hyggliga och inspirerande lärare vi hade, till exempel den med skarpt intellekt utrustade filosofi- och kristendomsläraren Boström (”så Holtermann håller sig med individuella utgestaltningar av immanenstanken?”) och den trivsamme engelskläraren Per-Olof Hensjö (”I wore a Swedish bathrobe on an English pebble beach. I felt so terribly foreign”) och den folklige svenskläraren ”Tjocka Lasse” (”den som nämnde’t han klämde’t”), den underhållande Olav von zur Mühlen (”Pride and prejudice, famous book by Thackeray” /sic!/), den lite tröge och godmodige geografiläraren Gösta Fredman (”Må’nntana och Vo’jming, två nordliga delstater i USA”), den excentriske engelskläraren Hilmer Nilse med sitt svåra ärr på ryggen (pryglad av rödgardister efter att ha skjutit med revolver på attackerande bolsjeviker från ett fönster i Vinterpalatset 1917, eller hur det nu var, historien har berättats i flera olika versioner) och mycket annat spirituellt, personligt och roligt att minnas från sin skoltid.

Vår filosofi- och kristendomslärare Boström kom förresten att tala om äktenskapet på en lektion, och beträffande val av livspartner sade han att han hållit sig till en och samma kvinna hela livet. Han fick då omedelbart frågan från min bänkkamrat som med ett nästan indignerat tonfall utbrast:

- Men om man bara har EN kvinna i hela sitt liv, hur vet man då att man fått den rätta. Liksom?
- Vet man någonsin det? log Boström milt och underfundigt.

Den rätta betydelsen av verbet obtrunca're

Erik Tidner. Foto: Bertel Rennerfelt.

Jag bloggade om min gamle latinlärare, Erik Tidner, för några dar sen (11 dec). Här kommer lite till. Tidner var en nitisk lärarpersonlighet som krävde hög kvalitet av oss fjuniga gymnasister i Östra Real, Stockholm. Karakteristiskt för honom var hans sparsamma torra humor och hans sätt att tala i korta, snärtiga satser på grund av sin begränsade lungkapacitet. Så här kunde det låta:

Komplett vansinnig översättning. Gratulerar!
Tonvikten på antepænultima!
Romarna var inga dumbommar!
Inte snobba med korta vokaler! (Om man hade uttalat ”pater” som ”patter”).
Det heter Sa’lamis och ingenting annat!

Tidner älskade sin romerska historia och tycktes gotta sig åt de mera våldsbetonade inslagen i de latinska texter som vi blev satta att översätta. Ett exempel:
- Holtermann, det står ”gladio obtruncavit”. Vad är gladio för sorts ablativ?
- Ablativus instrumenti. ”Med svärdet.”
- Rätt. Översätt: ”gladio obtruncavit!”
- Han högg honom med sitt svärd.
- Nej, så står det inte.
- Han fällde honom med svärdet?
- Nej, nej, så står det inte. Vad står det, Holtermann?
- Han avrättade honom med svärdet???
- Nej, nej! Han STYCKADE honom med svärdet.
(Uttalat med välbehag, som när man smakar på ett årgångsvin).

Tidner gav mig för övrigt det exklusiva bottenbetyget stort rött C med cedilj på en latinskrivning, det enda C:et jag någonsin fått av någon lärare. Han skrev det med rött bläck och fyllde i det flera gånger tills det hade uppnått tillräcklig fethet.

Jag fick betydligt bättre betyg senare, finner jag mig nödd att tillägga. Och fastän Tidner varit svår mot mig i början kom jag att tycka riktigt bra om honom med tiden; det är faktiskt ett privilegium att ha upplevt honom. Han gick bort 1978, 85 år gammal. Författaren och akademiledamoten Per Wästberg, som också hade haft honom som lärare, skrev hans runa och gav honom ett utmärkt betyg...

"Men så herrn säger då"

En stilla flört vid vägkanten?
Tyskt handkolorerat kort, utan förklarande text, som jag hittade i en låda med gamla vykort.

Drömmar

Det enda tillfälle då man är helt ”self-contained”, innesluten i sin egen värld, är då man sover och underhåller sig själv med drömmar. Och med denna förmenta djupsinnighet fick jag en anledning att lägga ut en bild av en drömsk Meg Ryan…


Bilden: Meg Ryan i filmen ”Kate and Leopold”

Sting sjunger ”Until” ur samma film:
http://www.youtube.com/watch?v=TY4Zl8TeP8g

Monstret i tvättmaskinen...

...är ett allmänt omvittnat gåtfullt fenomen: Tag 1 st. påslakan, knöla ihop det och lägg det tillsammans med annan tvätt i en tvättmaskin. Kör programmet. Öppna luckan. Vad har hänt? Jo, påslakanet har slukat alla eller större delen av de övriga textilierna och måste d-r-a-s ut ur maskinen med ett SCHVUPP.

Är påslakanet en tänkande varelse? Antar påslakanet en alternativ identitet inne i tvättmaskinen? Som Hulken, ungefär? Vad får påslakanet att kasta sig över resten av tvätten och sluka den?

Monstret i tvättmaskinen är välkänt i Bloggosfären och i hela den industrialiserade världen, som framgår av följande fyra slumpvis valda exempel:

”Nu har det hänt igen! Precis allt jag fyllde tvättmaskinen med två och en halv timme tidigare befann sig, när jag öppnade luckan efter den avslutande centrifugeringen, inuti påslakanet. Hur tar sig alla dessa handdukar, örngott och stora lakan in i ett påslakan under pågående tvätt? Hur lite vet vi egentligen om universums fysiska lagar? Den mörka materian, finns svaret i den? Jag tycker det är lite kusligt…” Anna-Mi Wendel.

“The problem I have with a duvet cover is that if you wash it with any other laundry, like socks or underpants, at the end of the wash cycle you're extracting one massive lump of sodden laundry from the washing machine because all of your underpants and socks have sought refuge inside your effin' cover, presumably to avoid being rough-housed by that agitator. Little bitches.” thekaetlancaresnot.blogspot.com

"Warum wird selbst der harmloseste Bettüberzug in der Waschmaschine zum allesverschlingenden Monster, das sich während des Waschvorganges Socken, Kopfpolsterbezüge, Höschen und den Rest der Wäsche, ja sogar Leintücher gnadenlos einverleibt, aufdass die Wäscherin, die ohnehin beinahe nichts so sehr missachtet wie Wäscheaufhängen, diesen ganzen Knödel erst auseinanderpflücken muß, bevor sie die Wäsche feinsäuberlich auf dem Wäscheständer verteilt??" Julia Atzmanstorfer, Österreich.

Problemet är detsamma i torktumlaren:
” Petite question toute bête... y a t'il, une solution pour ques les drads de lits ne s'emmelent pas dans le sèche linge?? Notre duvet fais 200x210 donc j'ai des grandes houses de duvet.... quand je mets sécher une housse dans le sèche linge, elle s'emmèle avec le reste du linge, ca me fait une grosse boule de linge et tout ce qui est dans le noeud est pas sec! C'est rageant." Amel, maman de Mimi 4ans et Colinette 2ans.

Nån som vill kommentera?


Bilden: Brugd, Cetorhinus maximus. Wikipedia.

Intracerebral video

Ett av mina barnbarn, en liten flicka på tre och ett halvt år, återberättar något som hänt när hon var betydligt mindre. Hon återger händelsen korrekt.

– Men hur i all världen kan du komma ihåg det? Du var ju så pytteliten då. Du kunde ju knappt tala!

– Jag såg det inne i mitt huvud.

Skillnaden mellan Poet och Skald

Erik Tidner. Foto: Bertel Rennerfelt.

En av mina lärare på femtiotalet var Erik Tidner, författare till den latinska grammatik vi använde. Generationer av Tidners elever kan än idag återge fragment – tidnerismer – från denne noggranne och krävande lärares latinlektioner. Så här kunde det låta:

-- Holtermann! Översätt ”Horatius poeta clarus est”.
-- Horatius är en lysande poet.
-- Poet! (föraktfullt ömkande tonfall), poeter är små bleka figurer som luktar på blommor. Horatius är en lysande SKALD, ska det vara!


Hade jag just hört en praktfull sågning av Bo Setterlind, undrade jag.

Ett skepp med femtio kanoner

-- Wut, sa vår tysklärare till oss gymnasister en gång, betyder raseri, vrede. Wütend betyder rasande .... och apropå det kommer jag osökt att tänka på Tolvskillingsoperan av Bertholt Brecht och Kurt Weill, sa han. Där finns en sång om undertryckt raseri. En kvinna arbetar på ett slitet hotell där hon går omkring i sina paltor och diskar och bäddar sängar. Hon hunsas och föraktas av alla för att hon är enkel, ful och fattig.

-- Men i sin förnedring livnär hon ett pyrande hat och en fantasi -- att hon är en hämnargestalt, och att det plötsligt en dag ska komma ett skepp med femtio kanoner och jämna staden med marken och injaga skräck i alla som föraktar henne. Då ska hon visa vem hon verkligen är och alla ska blekna när hon säger vilka som ska halshuggas. Och hon skrattar förnöjt och ropar ”hoppla” för varje huvud som faller!

-- Hon triumferar i sin fantasi -- hon är inte längre den föraktade hotellstäderskan utan träder fram som den fruktade Sjörövarjenny som alla darrar för.

-- För ser ni -- att utsätta en människa för hån och förakt ger djupa sår och föder hat. Lär er alltså att respektera era medmänniskor ... ja, det blev visst en lång utläggning om raseri och hat. Sa tyskläraren.

Osökt? Jag kommer osökt att tänka på, hade han sagt. Vi undrade alla. Hade han personlig erfarenhet av att vara föraktad? Eller var det något annat? Men idag tänker jag på Columbine och Kauhajoki…

Hildegard Knef (1925-2002), hyllad som en av efterkrigstidens stora tyska skådespelerskor och sångerskor, tolkar den ringaktade och förtrampade Pollys hat och hämndlystnad ur Tolvskillingsoperan:
http://www.youtube.com/watch?v=441hIQznRHU

Departementet för löjliga gångarter

Medan jag funderar på vad jag skall blogga om nästa gång lägger jag in ett litet pausdivertissement, den genialiska Ministry of Silly Walks med John Cleese och Michael Palin. Ni har förstås sett denna klassiker förut, men liksom ändå…

Mr. Pudey (Palin) söker statsbidrag för att utveckla sin egen löjliga gångstil, men ministern (Cleese), som onekligen uppnått en viss grad av perfektion på området i fråga, är kritisk till Mr. Pudeys uppvisning:

”It’s not particularly silly, is it? I mean, the right leg isn’t silly at all and the left leg merely does a forward aerial half turn every alternate step.”

Välkommen att se den igen: http://www.youtube.com/watch?v=SZGUQ3jma5Y

Martorn

Martorn, Eryngium maritimum, skrev jag om i förra inlägget. Det behövs kanske en beskrivning av denna sällsynta växt?

Det är en fridlyst, starkt hotad, tistelliknande art som växer på sandiga havsstränder på några platser från Bohuslän och Skåne till Gotland och Öland. Den tillhör familjen flockblommiga växter.

Foto: Anna-Lena Anderberg, intendent på Naturhistoriska riksmuséet.

För den som vill veta mer -- ta en titt i den virtuella floran:
http://linnaeus.nrm.se/flora/di/apia/eryng/erynmar.html

Länsstyrelsen i Skåne, Martorn i Skåne, Årsrapport 2006: http://www.m.lst.se/NR/rdonlyres/BEFD2B37-99AB-4734-AA75-CBF4E25AE6E7/75930/MartorniSk%C3%A5ne.pdf

Vitemölla strand, Österlen

Horisonten så bred att man anar dess krökning
En eka med sprisegel passerar
Långgrunt – små vågor, krusningar, tätt över sandrefflorna
Rav under svart tång
Martorn i strandbacken


Bilden: Tack till Gunilla Persson, Upplands Väsby, för det fina fotot från Vitemölla strand.

Fantasieggande...

Ett tips: kolla in den fantasieggande arkitekturbloggen ”A daily dose of Architecture”.
http://archidose.blogspot.com/

En röst som berör...

Av det föregående kan ju någon tro att den här sångerskan också är från Skåne, men Idde Schultz är född i Stockholm 1963. Iddes röst är rak, nära, känslig och personlig tycker jag. Låten är Högre mark av Staffan Hellstrand.

Hör på Idde: http://www.youtube.com/watch?v=gFhYcTpM98c

Bilden: Idde körar med Lars Winnerbäck och Hovet, Linköping 2003.

Hon gick sin väg...

Du som följer min blogg har väl redan förstått att jag har en speciell svaghet för Skåne. Det gäller också skånska artister, till exempel Tekla från Råå -- men tyvärr gick hon sin väg. Vet nån vart hon tog vägen? Jag har inte hört henne på mycket länge. Hon var ju bra.

Lyssna på Tekla: http://www.youtube.com/watch?v=hrP_1yBwyrM

Drömbilen

Ett barndomsminne från Österlen -- ett fragment, en situationsbild. Just det här daterar sig från sommaren 1949, fyra år efter andra världskrigets slut. Ransoneringarna har släppt sitt grepp och utländska varor börjar åter strömma in. En dag vädrar Kiviksborna modernitetens morgonluft -- ett lotteri där man kan vinna amerikanska bilar. Lotteriet blir ”the talk of the fiskeläge”. Man är trött på svarta 2-dörrars PV444 med slokande dörrhandtag och DKW-spånkorgar. Det ska vara kromblänkande dollargrin, strömlinjeformade lyxiga bilar med vita hjulsidor.

Vinnaren kan välja mellan två modeller från samma fabrik i Michigan, USA: Kaiser och Frazer. Moderna amerikanska bilar!

Vinn en Kaiser/Frazer! står det med strålande bokstäver. Bilden på lottsedeln visar att den ena är grön, den andra brun. Den bruna är en Frazer cabriolet.

Det knackar på vår ytterdörr. Familjens vän, segelsömmaren Helge Håkansson, står där i ”dörrahullet” med ivriga ögon och en färggrann lottsedel i handen. Han ropar på min mor, som heter Dolly, och vill dela med sig av spänningen. ”Dooli! Du ska väl åsse vinna en Kajser-Frrajser?”

Se Kaiser-Frazers reklamfilm! http://www.youtube.com/watch?v=yzZei7cS7Nw

Birdwatching

Den här till synes ömkliga fågeln är en av världens bästa flygare. Men start och landning är … ja, titta själv!

http://www.youtube.com/watch?v=6zGEbVxr0mk

Gud sade, gud såg = Godi tok, godi lukim

Världens skapelse berättad på tok pisin (pidgin) av Roena Paul, Papua Nya Guinea:

http://www.youtube.com/watch?v=coPNX03d-kE&feature=related

Sitcomrepliker

Jenna Elfman och Susan Sullivan i Dharma & Greg.

Vnuk & Luuk

Inte helt aktuellt, det medges, men vad är aktuellt på den här bloggen? Ni såg förstås Anna Vnuks och Kristian Luuks sensuella dans på Melodifestivalen i maj? Den tål att ses igen.

Musiken är Daft Punks suggestiva Make love.

Att Anna Vnuk är en duktig koreograf och dansare visste jag, men att Kristian Luuk hade sådana talanger kände jag inte till…

Vnuk & Luuk: http://www.youtube.com/watch?v=9OKMw2b_pJo

Läs om Anna Vnuk: http://susning.nu/Anna_Vnuk

Längtan till Borstahusen

Den här historien berättades för mig av skånekonstnären Willie Weberg när jag träffade honom i Vitemölla på 50-talet. Jag var bara en tonåring då men jag minns ”Farbror Willie” mycket väl. Willie Weberg (1910 – 1995) hade många bisarra historier med anknytning till Skåne, och berättade dem gärna. Historien är bara en blek rekonstruktion av vad jag minns av det färgstarka originalet, som dessutom var mycket längre. Här är den…

Styrman Karl Persson från Borstahusen norr om Landskrona var trött på livet till sjöss. Han hade seglat kors och tvärs över Atlanten med ett Libertyfartyg, gått genom Panamakanalen, blivit akterseglad i Valparaiso, fått hyra på en tanker, huttrat i det kalla Puerto Montt, rundat Kap Horn, blivit rånad i Cape Town, vunnit i poker i Madras, blivit förälskad i en sulawesiska i Surabaya, slagits i Brisbane, blivit hotad till livet av pirater i Kinesiska sjön, legat sjuk i malaria i Lagos. Listan kunde göras hur lång som helst. Han hade varit till sjöss i två år och inte en enda gång varit ens i närheten av hemmets kust.

Omsider hade han kommit till Shanghai där han en mörk och dyster kväll stegar in på en eländig och ytterligt suspekt hamnkrog full av allehanda existenser från de sju haven. Papperslyktor sprider ett glåmigt sken över den dunkla lokalen. Stämningen är inte direkt trivsam.

Karl Persson slår sig ned, tar sig några järn och blir gradvis alltmer tungsint och rörd till sinnes. Svårt ansatt av hemlängtan går hans tankar till hemmets väna kust och till mor och far och barndomshemmet i Borstahusen. Det var alltför länge sedan han var ”himma”. Tårarna kommer och det börjar skymla för ögonen. Häur sidder en ju helt ena, tänker han. Han reser sig upp, står och svajar en stund medan han tar en överblick av den skumma och rökfyllda lokalen. I denna stund av bitter självömkan vill han ha sällskap. Chansen är ytterst liten men kan här möjligen finnas någon annan som känner precis som jag i detta ögonblick, tänker han, klarar strupen och ryter till:

- Finns här nåugon freåun Borstahusen?

Några tittar förstrött åt hans håll. Plötsligt tittar en mager figur fram ur ett av de mörkaste hörnen och svarar glatt med det skånskaste av uttryck:

- Jau, min liv å kniv! Häur har du en!



Borstahusen: http://www.youtube.com/watch?v=ahyIxSAKC_g

Willie Weberg: http://sv.wikipedia.org/wiki/Willie_Weberg

(Bilden från Wikipedia, © Project Liberty Ship)

Jeanne Moreau

Jag fortsätter på temat franska skådisar. Jag ville visa mer av Jeanne Moreau och då borde jag nog ha valt Jules et Jim från 1962, men jag kunde bara inte motstå hennes charm i visan “Ou vas-tu Mathilde?” Så det fick bli den!

Filmklippet är från 1966 och är lite rörigt, men visan handlar om matroser, hamnar och kärlek, ja ni fattar… Nåt i stil med Melina Mercouris ”Aldrig på en Söndag” från 1960.

Visan är så vitt jag vet inte ur någon spelfilm, men medge att det är något alldeles speciellt med Jeanne Moreau!

Jeanne Moreau sjunger Ou vas-tu Mathilde ?:
http://www.youtube.com/watch?v=2uJXcwlINQI

Höstbild 4

Kylig höstpromenad vid Islingeviken, Lidingö.

Höstbild 3

Höst på Djurgården, Stockholm.

Lointain loin...

Loin de la méchanceté
Loin, très loin.
Loin du vice, du malheur, de la haine,
Qu’on m’emporte loin
très loin
loin
par les navires
par les avions de fer
par les routes de tonnerre.
Je veux être placé loin.
Si loin, dans un pays si étranger
que je ne puisse plus me reconnaître moi-même.
Loin
au pays du loin
du grand, du brûlant, du vibrant
du lointain loin.


J.M.G. Le Clézio:
Le livre des fuites (1969)

Höstbild 2

Glömd är den sommar. Den finns ej längre nu. (Pär Rådström)

http://www.youtube.com/watch?v=GuApRPoeV3o

Delphine Seyrig – Jean-Pierre Léaud

Delphine Seyrig (1932 – 1990), en av Europas mest respekterade skådespelerskor, samarbetade med bl.a. Truffaut, Luis Buñuel (Borgarklassens diskreta charm), Marguerite Duras (India song), Joseph Losey (Ett dockhem) och Alain Resnais (I fjol i Marienbad).

I François Truffauts film Baisers volés (Stulna kyssar) från 1968 har Delphine Seyrig en högst sevärd roll som den milt förföriska Fabienne Tabard. Jean-Pierre Léaud spelar Antoine Doinel, en roll som först dyker upp i Truffauts Les 400 coups (De 400 slagen). I Stulna kyssar har Antoine problem att finna sin plats i livet och tar olika jobb som han dock snart blir sparkad från.
Han har en fästmö, Christine (spelad av Claude Jade), men han intresserar sig också för sin arbetsgivares hustru, Fabienne Tabard.

Intresset är ömsesidigt men det går naturligtvis inte för sig, anser han. Han skriver därför att deras förbindelse måste upphöra och skickar brevet via Paris rörpostsystem. Snabbt och direkt. Därmed har han satt punkt för deras relation. Tror han. Tidigt nästa morgon, medan han ännu ligger till sängs, dyker Madame Tabard upp i hans sovrum och säger att svaret på hans brev är hon själv, här och nu, och aldrig mer. D’accord?

Det är en ganska rolig scen: Antoine ligger i sin säng, med lakanet upp till näsan, och kastar skygga sidoblickar på Mme Tabard som går omkring i rummet och klargör med sin sensuella röst hur de bäst bör avsluta sin relation. Se själv:
http://www.youtube.com/watch?v=YlGiysRDDJA

The talented Monsieur Delon

Jag fortsätter på temat franska filmer. Här är Alain Delon i ”Plein soleil” (1960) baserad på Patricia Highsmiths roman ”The talented Mr Ripley” i regi av René Clément.

Delon spelar Tom Ripley, en karismatisk psykopat som mördar en rik playboy för att komma åt hans förmögenhet. Efter mordet tar han över hans identitet och personlighet, lever hans lyxliv och spenderar hans pengar, samtidigt som han ibland använder sig av sin egen identitet. Hans dubbelliv blir alltmer komplicerat och han är gång på gång på väg att avslöjas. Han klarar sig genom att kallblodigt mörda dem som är honom på spåren. Filmen utspelar sig i Italien och representerar Delons stora genombrott.

Se Alain Delon som Tom Ripley
http://www.youtube.com/watch?v=L6r7eKsbrUw&feature=related

Lino Ventura

Häromveckan såg jag den utmärkte skådespelaren Lino Ventura på TV i Skuggornas armé (L’Armée des Ombres) – en stark film av Jean-Pierre Melville om den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Rollistan upptar en rad andra välkända namn: Simone Signoret, Paul Meurisse, Serge Reggiani, Jean-Pierre Cassel m.fl.

Lino Ventura (1919-1987) föddes i Parma i norra Italien. Hans debutfilm var Touchez pas au Grisbi där han spelade mot Jean Gabin. Därefter fick han fortsätta att vara hårdkokt gangster i en mängd filmer, ofta tillsammans med Gabin. Trots att han flyttade till Frankrike, och levde där större delen av sitt liv, behöll han sitt italienska medborgarskap. En tung aktör med ett 90-tal filmer bakom sig.

Skuggornas armé finns på YouTube i sin helhet. Klicka och se trailern:
http://www.youtube.com/watch?v=SNzqyJjpndE

Gabin - Moreau

Från det ena till det andra: Jag har en faiblesse för franska filmer och jag vill gärna dela med mig av denna faiblesse. Den här filmen heter Touchez pas au Grisbi (1954). Regi: Jacques Becker, svensk titel: Grisbi – Blod på guldet.

Gabin spelar rollen som Max, en äldre gangster som tillsammans med sina kumpaner iscensätter en sista kupp i hopp om att sedan kunna pensionera sig. Det handlar om ett spektakulärt rån på flygplatsen Paris-Orly. Men planerna kompliceras av att ett konkurrerande gäng har fått nys om rånet och försöker lägga beslag på bytet, 50 miljoner Francs i guldtackor. Orsaken till det frikostiga utdelandet av örfilar – som Jeanne Moreau (bilden) och andra får ta emot – är att några i Max gäng har varit i kontakt med det konkurrerande gänget och att planerna läckt ut.

Gabin är magnifik i rollen genom sin auktoritet och sceniska närvaro. Rollen som Josy var en av Moreaus första filmroller, men vid den tiden hade hon redan hunnit bli en ledande skådespelerska på Comédie-Française. Här är hon 26. Gabin är 50. Rollen som Max i Grisbi markerade hans återupprättelse som en av fransk films största skådespelare. Det är också Lino Venturas debutfilm.

Se Gabin i Touchez pas au Grisbi: http://www.youtube.com/watch?v=dOtWD0UGYhI

Höstbild

Höstbild från Lidingö.

The Dude Ranch, Arizona 1977

Ett reseminne från Arizona. Jag är på väg mot Tucson där det finns en ranch där man kan leva "Western-liv" några dagar. Hästar, Western riding, cowboyhattar, öken, skallerormar, yeehaa - the works. Jag viker av från motorvägen och kör igenom Tucson (uttalas Too'-son) och snart befinner jag mig i den östra utkanten av staden. Där blir jag osäker om vägen och stannar för att fråga två poliser som sitter och tuggar tuggummi i sin stora blåvita "cruiser" med sheriffstjärnor på dörrarna.

- Tanque Verde Ranch­? säger den ene. No problem. Just drive down that road over there. It's at the end of the road. You can't miss it.

Jag kör och kör utefter den smala dammiga vägen. Den är lång, spikrak och smal. Låga buskar och kaktu­sar på båda sidor. Ingen mötande tra­fik. Det enda djurliv jag ser är road run­ners, små lustiga fåglar som springer pilsnabbt och hukande tvärs över vägen framför bilen då och då.

At the end of the road – i Sonoraöknen - ligger ranchen Tanque Verde. Några hus, en corral för hästarna, ett par dungar med träd, och torra löv som blåser omkring på marken. Jag förknippar torra löv med hösten, men här är det sommar och 42 grader varmt. Jag checkar in och får ett litet spartanskt rum utan TV, men med dusch. Fläkten i luftkonditioneringen går på lågvarv med ett spasmodiskt gnisslande ljud som beror på att den har sugit in några av de torra löven.

Tanque Verde är en autentisk ranch från 1800-talet som konverterats till ”dude ranch”, en ranch för city slickers. Jag bekantar mig med några av gästerna vid middagen som intas vid ett långbord, och därefter går vi in i sällskapsrummet. Det är ett rätt så litet rum med en öppen spis och nötta soffor och fåtöljer. På golvet ligger en tunnsliten heltäck­ningsmatta. Vi sätter oss här och var i små grupper. Nu skall det bli gemen­samt tittande på Woody Allens "Annie Hall". Stämningen är förväntansfull. Vi skrattar då och då, men det är särskilt en scen som lockar fram en stor unison skrat­tsalva. Det är när Jeff Goldblum, nervös och uppjagad, pratar med sin guru i telefon och säger: "I've forgot­ten my man­tra."

Följande morgon är det dags för en tidig ridtur i öknen. "The Wrangler”, han som har hand om hästarna, till­delar oss olika hästar beroende på våra tidigare ridkunskaper. Jag får en häst som heter Big Eagle och som inte vill sätta ned hovarna där det enligt hans (hästens) åsikt ser otrevligt ut.

Vi rider på ett tag och gör sedan paus på en kulle. Sadlarna är av Westerntyp, stora och breda, rejält skålade, och med ett metallhorn längst fram. De är verkligen gjorda för att vara en arbetsplattplattform för ryttaren. Tyglarna och bettet är också Western style. Vi uppmanas att hålla tyglarna med hög fattning i vänster hand (så att vi har högerhanden fri för lasso och Winchester om vi hade haft några såna med oss). Efter en stund rider vi ned för kul­len. Big Eagle sjåpar sig ideligen för varje liten sten, och tvekar och knixar sig ned för slän­ten. Han borde nog ha stannat i corralen. "He is a little sore-footed," säger the Wrangler.

Till slut är vi på platt mark igen. Två ormvråkar kretsar över oss. Det är gott om orm i öknen. Rattlesnake, Whipsnake, Sidewinder, Hooknose och otaliga andra arter. Det finns fjorton sorters skallerorm. Bara en sån sak.

Vi fortsätter vår ridtur och stannar sedan vid några fallfärdiga hus av soltorkat lerte­gel där vi skall få vår frukost. Den till­agas på platsen av några av ran­chens flickor, "the Wrang­ler­et­tes", som en av gästerna vitsigt kallar dem. De är klädda i cowboyhattar, jeans och rutiga skjortor. De har kört ut alla utensi­lierna i förväg med en pickup. Hästarna dricker girigt ur vattenhoarna.

Efter frukosten - korv, bacon, western omelette, Coca-cola och blaskigt kaffe - som smakar utmärkt med den jätteaptit jag har på morgnarna på grund av jet-lag - rider vi till­baka till ranchen.

Jag går till mitt rum, duschar och byter om. Sedan tar jag mig ett dopp i poolen och sätter kurs mot ett bord intill poolkanten, där jag slår mig ned under ett parasoll tillsam­mans med två av gästerna som varit med på ridturen. Den ene, Bill, en kortväxt 40-åring med svart stripigt hår och oregelbundna tänder, berättar hela sitt liv för oss: för­äldra­lös pojke uppvuxen på barnhem i Monta­na, mobbad i skolan, långa perioder av arbetslöshet.

Han berättar sin historia med ett resignerat tonfall, han är en lekboll för omständig­heterna, ett offer för ödets nycker. Han slår ut med hän­derna i en uppgiven gest: "I had no op­tions", "I mean, it just happened, you know, so I sort of found myself stuck with it ... I had to face it ... what could I do ... had to take just any job, window clea­ning or whate­ver. Nobody cared, I mean, after all, who cares?" Han är in­tres­se­rad av djur och växter, lever ensam och försör­jer sig nu som natur­fotog­raf, med uppdrag från olika tids­krif­ter. Det finns mycket här att fotogra­fera, här i öknen, säger han. Ormar och Gila Monsters (ett slags stora ödlor med giftiga bett) och sånt.

Den andre, Travis, är äldre. Han sitter och häller i sig gin och tonic på löpande band. Mellan drinkarna stoppar han i sig Jalapeños som han har i en liten glasskål bredvid sig. Howard är en senig Arizona­solbränd karl med grå ögon, grå­sprängd brun hårka­lufs och en stor och bred bröstkorg. Han var pilot i andra världs­kri­gets slut­skede och flög P51 Mustang i Europa. "Yeah, that was my aircraft all­right, the Mus­tang. The finest American figh­ter ever built," säger han och tömmer sitt glas. På 50-talet var Travis i Korea och flög P-80 Shooting Star. Han har ett obe­hagligt stort och gropigt ärr på höger sida av bröst­korgen, och jag frågar därför om han blivit skadad i Korea. Han talar i telegramstil.

"Oh no. Jealous husband. Neighbor. Fired at me with a shotgun. Damn weirdo. You know. Had a warped mind. Kept beating up his wife all the time." Travis har tagit ledigt från sin familj. "Got so fed up with everyt­hing. My daughter keeps dragging her boy­friend home every night. They sit in my favorite sofa. Can’t stay in the same room the way they carry on. So what can I do? Can't just throw them out. And I don't like sitting in the kitchen, or go to bed early. Of course I can take the car and drive away for a while. But why should I? It's my home after all. And my wife keeps nag­ging. Nag, nag, nag. You know, so I just HAD to get away for a while. Just to get me some peace of mind, you know." Han stop­par i sig en ny Jalapeño och be­ställer ännu en drink från en Wranglerette som vippar förbi.

Det är hett, men parasollet ger lite svalka. En varm fläkt drar förbi. Från häcken strax bakom vårt bord kommer ett klang­fullt läte från en för mig okänd fågel. Ett svagt porlande hörs från ett hörn av poolen. Den ”peace of mind” som Travis sökt sig till, infinner sig även hos mig.

Yrkeskläder för nagelterapeuter

Man måste tydligen klä sig så här om man ska vara nagelterapeut. Och göra nagelterapeuternas rituella hälsning :-)

Östgötabilder 3

Vadstena: Portgång, Storgatan.

På industrimuseet i Motala finns ånglokomotivet "Carlsund", tillverkat 1862 i Motala Verkstad, Sveriges verkstadsindustris vagga. Loket tillverkades för gruvbolaget Vielle Montagne i Åmmeberg i Närke.

Östgötabilder 2

Motala: Promenadväg utmed Göta kanal.

Motala: Loppis i gamla lokverkstaden. Storartad lokal!

Östgötabilder

Motala: Gråtande pojke, populärt motiv på Motala Återvinning.

Vadstena: Antikladan.

Vadstena: skyltfönster påStorgatan.

Byråkraters lust att detaljreglera

I början av 1800-talet skrev CJL Almqvist en satir över byråkratin, betitlad Gatugångsreglemente. I detta reglemente tillhålls allmänheten att årligen deklarera vilka gator man planerar att använda under det kommande året och av vilket skäl, t.ex. för att gå till torget, till hamnen, till apoteket osv. och vilka vänner man önskar besöka och vilka gator man då önskar begagna sig av, ”…varefter Vi vele låta oss ansökningarna föredragas och efter gottfinnande fastställa varje persons gatugång för året...”.

Jag blev indragen i ett nästan lika absurt reglemente en gång, visserligen för länge sen, men ändå. Och det var inte fråga om en satir – det var rena rama verkligheten.

Detta är den sanna historien om det mystiska lunchplatsreglementet.

Det var min första dag på mitt nya jobb som intern reklamkonsult på en av det stora telefonbolagets divisioner. Efter en formell introduktion, rundvandring och presentation av blivande kolleger var det dags för lunch. Vi gick iväg till personalmatsalen och när vi tagit våra brickor, bestick och mat skildes vi åt.

Man fick nämligen inte sitta var man ville. Var och en gick till sin fastställda plats.

Platstilldelningen sköttes av något slags matsalsadministratör som hade bestämt att en anställd alltid måste sitta på samma plats. Jag hade fått en plats bland folk från andra avdelningar och tillsades att det var min permanenta plats. Alltid samma bestämda plats. Vareviga lunch. Det var så bestämt och det gick inte att rucka på. Samma regler gällde för alla. Man skulle veta sin plats, helt enkelt.

Jag frågade varför man inte hade frihet att slå sig ned varsomhelst och med vilka man ville. Nej det skulle inte gå, hette det. Kaos kunde utbryta.

Med det lät jag mig nöja ty jag var en ung caballero på den tiden. Vem var jag att utmana en lunchplatsadministratör på det stora telefonbolaget som i sin oändliga visdom hade instiftat detta gåtfulla reglemente?

Ett halvår senare kom den stora dagen. Inte för telefonbolagets lansering av sitt nya system, utan för mig. Jag kunde knappast tro mina öron: min bön hade hörsammats! Jag hade beviljats en annan lunchplats. Jag fick tillåtelse att sitta bland några av mina arbetskamrater!

Vad hade hänt? Hur kom det sig att jag plötsligt hade kommit i åtnjutande av denna utomordentliga ynnest? Hade en ny era inträtt, blåste det nya friska vindar? Hade det stränga regelverket äntligen kollapsat? The irresistible force versus the immovable object?

Alls icke.

”Det är en som har dött.”

Jag hade fått en plats som blivit ledig på grund av dödsfall. En ny permanent plats.

Detta hände sig för flera decennier sen. Och har reglerna inte ändrats, så gäller de ännu.

Upphängd och laddad

Konstiga experiment dom gjorde förr i tiden!

I förordet till Lärobok för Realskolan från 1921 skriver författaren att han "sökt att så välja och ordna enkla experiment, att de tydligt återge eller peka på vad som verkligen möter i livet."

Lärobok för realskolan, Årskursen för realskolans 5:e klass: Experimentell fysik och astronomi del II. P.A. Nordstedt & söners förlag. Stockholm 1921.

Rullande ögon

Jag frågade en gång min amerikanska mamma vilka komiska filmstjärnor hon gillade mest när hon var ung. Hon räknade upp några stycken: Helan & Halvan, den vindögde Ben Turpin som grät i kors, fasadklättraren Harold Lloyd.

Och så Eddie Cantor. Allt han gjorde var nog inte så bra och roligt, men i vissa sångnummer var han faktiskt rätt trevlig, sa hon.

Eddie Cantor (1892-1964) var en populär komiker, låtskrivare och sångare på 1920-, 30- och 40-talen. Han gjorde sig känd genom sång- och dansnummer där hans övertydliga mimik och intensiva ögonrullningar hade stor betydelse för det specifikt cantorska framförandet.

I YouTube-sekvensen sjunger han ”When we build a little home” ur filmen ”Roman scandals” (1933). Det handlar om några familjer som blivit vräkta, men Cantor har en lösning: bygg ett hem på gatan i stället! Filmens svenska namn var ”Skandalen i Rom”. Gatuscenen är finurligt koreograferad och händelserik, och Cantor rör sig med lätthet genom allt bråte medan han sjunger. Och rullar med ögonen…

Se Eddie Cantor sjunga och rulla med ögonen:
http://www.youtube.com/watch?v=N8xHK01yINI

Phi Phi Island?

Nej, Varamobaden, Motala, med sin tre kilometer långa sandstrand vid Vättern.

Juli 1944: Saint-Exupérys sista flygning

Franske flyglegenden Antoine de Saint-Exupéry (1900-1944), författaren till bl.a. Postflyg syd, Nattflygning, Kamrater på en irrande planet, Lille prinsen med flera verk försvann under en spaningsflygning över Medelhavet den 31 juli 1944.

Exupéry misstrodde de Gaulle och valde därför att ställa sig under amerikanskt befäl som pilot för det fria Frankrike. Bilden visar honom sittande i en P-38 Lockheed Lightning, det plan han flög när han mystiskt försvann, otränad, överårig och i dåligt fysiskt skick. Planet var en obeväpnad fotospaningsversion av P-38.

Nu har gåtan möjligen fått sin lösning. En 88-årig tysk f.d. stridsflygare, Horst Rippert, har trätt fram och påstått att det var han som sköt ned Saint-Exupéry nära Marseille. Han fick syn på en allierad P-38 på 2.000 meters höjd, dök med sin Messerschmitt Bf 109, förföljde och sköt. P-38an störtade i havet efter några tafatta undanmanövrer. Rippert visste inte att det var Exupéry som satt i planet. Om han hade vetat om det hade han inte skjutit, säger han. Det var en av hans favoritförfattare.

Läs artikeln i TimesOnline: http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/europe/article3564346.ece

Frigående?

Frigående ägg? Bäst att hålla dom inlåsta...

Tvåsamhet

To må man være...

Rösten i Tokyo

Gatubild från affärsdistriktet Akasaka, Minato-ku, Tokyo. Foto: S. Holtermann.

Ett reseminne, igen: Jag är i Tokyo och sitter i ett möte med mina svenska kunder, deras japanska prospects och min japanska konsultkollega och tolk Akiko. Hon gör noteringar på japanska, pyttesmå skrivtecken som snabbt flödar ur hennes smala Rotringpenna. Hon är koncentrerad, en smula närsynt, sitter framåtlutad över texten med sina svarta ögon fokuserade på pennspetsen.

Ett fönster står öppet och ljuden från gatan tränger in. En röst hörs på avstånd, blandas med trafikbruset. Först hör jag inte vad han ropar. Det låter som a’kimo, a’kimo. Efter ett par minuter hörs rösten igen, tydligare och på närmare håll. Akimmo, akimmo.

Det är nog något religiöst, tänker jag och föreställer mig en shintopräst eller en buddhistmunk, en gammal man som värdigt skrider fram på trottoaren med en stav i handen, mässande något andligt budskap. Det finns så mycket religiöst i Japan. Mina tankar går till templen i Nikko, rikt utsmyckade byggnader från Japans barock, det gamla Kyoto, ett par som gifter sig på traditionellt vis, en Shintopräst förrättar ceremonin. I körsbärsblommornas tid. Vackert och exotiskt. Jag rycks ur mina funderingar av rösten som nu hörs rakt under fönstret.

Jag vänder mig till Akiko med en frågande min. Hon viskar ”He is selling hot potatoes. Yaki immo.”

Potatis! Något av det vanligaste en svensk kan tänka sig…